Det där med längdskidor

FullSizeRender

Det så mycket snack om längdskidor just nu. Dels är det många som ska göra Vasaloppet eller klassikern. Själv förbereder jag mig för att vara en av ledarna på Vasaloppsspinningen på Friskis. Så det väldigt mycket skidor i mitt huvud. Det många som frågar mig om inte jag ska åka skidor, och jag svarar konsekvent nej … JAG SKA INTE ÅKA SKIDOR…. Och då får jag till svar, men det jätteroligt att åka skidor…. Och då kontrar jag… NEJ DET ÄR DET INTE… och då kommer nästa, man ska alltid testa allt…. Och sen kommer min utläggning… Jag har åkt jättemycket skidor OCH jag är jätteduktig på åka skidor, MEN det inte roligt och jag fryser.. Punkt………. Det jag kanske har glömt… är att det typ 40 år sen jag vara jätteduktig men i alla fall… I min värld är det lite som att lära sig att cykla eller åka skidskor. Några pass så har man hittat tillbaka till tekniken igen.

Jag tycker det kallt, jag hatar att frysa, Flyttade till Östersund när jag kom till Sverige (Bodde även ett år under vintern i Norrland när jag var lite yngre), och då åker man ta mig tusan skidor varenda gympa rast, friluftsdag, helgnöje, och massor av små sjuka tävlingar i alla möjliga o omöjliga upplysta skogsspår…. man kom liksom inte undan…… jag ville verkligen inte, men det var bara att göra…… Betedde mig lite som en Vädur(ni som kan stjärntecken)  eller bebis … faktiskt… Lite som ju fortare det går, ju fortare tar skiten slut….Jag tyckte verkligen att det var fruktansvärt, men en sak ska jag säga, att lära sig åka skidor i det norra regionerna så lär man sig bra. Och även om jag var långt ifrån bäst så var min utvecklingskurva var rakt uppåt.

Men jag har sällan berättat den sanna historien kring min rädsla eller rättare sagt ovilja att åka skidor. På 70-talet så fanns det inte många mörka människor i Sverige, i synnerhet inte i Östersund. Jag kommer bara ihåg en enda annan brun människa, och han envisades med att hälsa på mig varenda gång vi sågs. Det var tokjobbigt när man var 13 år och ville vara som alla andra. Jag ville helst vara blond och lång som mamma… inte kort, rund och brun….. Så ni kan ju tänka er synen när typ Norrlands enda mörka människa åker skidor… Jag kommer så väl ihåg när jag var i Sverige en vinter innan jag hade flyttat hit permanent, jag var runt 11 år gammal.  Jag var med i en skidtävling en lördag kväll/eftermiddag och det var mörkt med upplysta spår i ett samhälle som heter Fränsta.  Då var det ett gäng grabbar, kan de ha varit runt 15?, som med folköl som hade tagit sig ut till skogen för att kolla när ”Negern åkte skidor” (Något som jag fick vänja mig vid, att folk skulle kolla var negern bodde, hur den gjorde saker… lite som en utomjording faktiskt :-D) ……. Hursom, mitt starkast minne när jag åkte förbi gänget som hade strategiskt ställt sig nedanför den brantaste partiet…..var kommentaren… ”Men Negern kan ju åka skidor?”… Deras förvåning måste ha varit enorm när de inser att skogspromenaden i snö och mörker samt folkölen var helt onödig, då de hade blivit snuvade på årets gapflabb …… Negern kunde ju åka…. 🙂 Det jag länge har undrat är …. vad trodde de helt seriöst att de skulle få uppleva??? 😀

Nu så har jag börjat fundera på det där…. När jag som 11-åring blev kränkt, så har jag nu som 50+ are bestämt mig för att ta det som en komplimang. När en Norrlänning säger att man kan åka skidor, då vet man vart fall att man har potential. Jag hade lunch med en god vän, som är extremt duktig på att åka skidor, och hon berättade om en skidkurs hon hade varit med på nyligen. Jag blev så sjukt inspirerad och taggad….. Jag förstod vad hon pratade om och insåg att mina skidkunskaper e rätt bra fortfarande…  Jag har bestämt mig att jag ska nog ge mig på skidorna igen. Vi har ju våra spår här ute på Gärdet och jag har mammas och pappas landställe i Medelpad. och det finns batteridrivna skovärmare… det ni… jag slipper frysa om fötterna.

Tänk hur man kan välja att se saker ur olika perspektiv….. Skönt att lärandet aldrig tar slut.