När vädrets makter spelar en ett spratt!

I helgen var det dags igen, långpass! Något som man ser fram emot, den socialare delen utav cyklingen, då denna träning kan köras på intensiteter så att man kan prata en hel del under passet.
På schemat stod det 5 timmar, eller iallafall min plan var 5 timmar. Vädret var för dagen snöblandat regn, 17-18 m/s i vindbyarna, det skulle krävas pannben idag!

IMG_1119
Det regnar!

Då klubbträningarna börjar klockan 10 anser jag det förmånligt att innan dessa köra en timme för att slippa harva runt hela eftermiddagen. Ju tidigare man blir klar destu tidigare kan man återhämta sig.

Nåväl klockan var idag 08:50 när jag kom iväg, lite utav ett rekord då jag sällan kommer ut tidigare än prick 09:00 vilket gör att stressen blir ett faktum i slutet för att hinna fram till träningen.
Jag rullade iväg i ett väder som fick vem som helst att dra ner persiennen och krypa ner under täcket igen! Inte jag, jag hade mina 5 timmar. Efter ungefär 10minuter kände jag att idag kanske det skulle räcka med 3 timmar, det är ju ändå så kallt. Benen kändes som betongpelare, trots gårdagens vilodag kände jag mig skeptisk. Farten i medvinden var verkligen inte bedarrande, inga konkurrenter som skräms åt mina ben idag!
Tiden rullade på och det kändes om möjligt lite bättre efter 40minuter, såg på tiden kontra distansen att jag faktiskt var ute i god tid, skönt.

IMG_1120
Nu gick det över till snö, fest!

Fick för mig att extraskarva på skarven, blev en svängomextra, vilket medförde att jag förmodligen skulle komma hem ännu tidigare. Cyklade fram till torget där jag mötte Thomas, till min stora förvåning såg jag ner på framdäcket att här var det mjukt! Snabbt beslut jag åker hem och byter hjul, så kan de möta upp med mig hemma hos mig. Väl bestämt, jag körde så fort jag vågade med 0,5 bar i däcket, vilket är lågt till och med för CX. Tog mig hem utan att behöva köra på fälgen, extrahjulet visade sig inte alls innehålla någon extraslang! Nehepp, den enda reservslang jag hade gick nu åt till detta hjul. Att åka ut tomhänt är inte min tekopp men vad gör man? De andra har ju grejer med sig och mer än en pungtering per pass händer ju aldrig… Eller?

Blev snabbt klar och kom ut innan de andra hade kommit fram, bra jobbat, nu kan vi träna! Vi rullade iväg och Thomas höll på att göra en spektakulär krasch när han genade över ett område där det var riktigt mjukt. Hade varit snyggt att faceplantat ut på asfalten!
Nu klarade han sig fint och vi fortsatte vår färd och skrattade mest åt misstaget som kunde kostat honom framtänderna, efter kommit över bommen efter Ljuseveka var det nu dags för grus, det tog inte 5minuter på det sprängstensbelagda gruset förens Thomas fick en härlig punka, han hade dessutom glömt pump och slang. Nåväl 2 till hade ju med sig grejor, fick fram en slang med Sveriges kortaste Ventil!! Pumpen greppade inte, kolsyrapatronen greppade inte, fingrarna kändes inte.
Stämningen började nu att naggas lite, vi fick fram i en ny slang, denna gång en racerslang, heja! Vem tar med en racerslang ut på vintercyklingen, en lättviktsslang också. Fint ska det va!
Här var det dock lång ventil, och bannemej det gick kanon och pumpa upp detta i crossdäcket.

IMG_1121
Det snöade visst lite under tiden, notera mina VARMA vantar som var snöfyllda, vet inte varför jag tog av mig dem?!
Vi kunde nu rulla vidare, känseln i fingrarna eller underarmarna, eller handflatorna va nu försvunna, det var ju kul att iallafall ha haft händer ett tag i sitt liv… Det väntade spännande utförskörningar på denna väg, i snö/is/grus förhållanden, utan att kunna hålla hårt i styret eller för den delen bromsa. Tur var att hjulet jag hade fått på hade semislicks fram, så gjorde jag ett misstag så slapp jag ju klara ut det.
Jag kom ner för den branta stigningen utan varken att bromsa eller krascha. Vi gjorde nu allt för att få upp värmen utan att lyckas, en utav oss fick bryt och släppte jättelucka, ville åka hem, kände inte armar eller händer längre, han konstaterade snabbt att vi satt i samma båt. Han bet ihop och körde vidare, vi började äntligen känna känslan av att hålla i styret igen. Vilken fantastisk känsla när känseln kommer tillbaka, om någon tänder eld på fingrarna, den känslan!

IMG_1122
Dan med problem med kedjan, innan vi ens kommit iväg från punkastoppet, det går bra nu.

När detta väl hände så började Dans telefon att ringa, 3 ggr! Med fingrar som var smidiga som fotbollar så lyckades han efter 7 försöker ringa upp, nu var det igen ännu en gång tryckt stämning ibland oss, inte minst ifrån mig.
SOm var allmänt less på livet, det visade sig att hans fru låst ute sig. Vi bestämmde oss att i samlad trupp ta oss an motvinden från hell, bli nerstänkta av bilar som skickade snöslask över oss hela vägen till stan.
Tjugo minuter senare var vi hemma i Värnamo, hans fru blev insläppt och vi kunde efter 5-7 minuters stillastående igen rulla vidare, till stackarn som frös så tidigare, som passade på att åka hem för att byta handskar och jacka.

IMG_1123
Jansson var så nöjd att få stå stilla, något iskall om fingrarna , så pass att han var tvungen att byta.

När vi kom fram fick vi stå här i 5-6minuter, att åka hem nu fanns bara inte, passet skulle genomlidas. 3-4 fingrar kunde jag offra, jag ska ju ändå köra elektroniskt till våren! Nu kunde vi träna, vi fortsatte krama lite grusvägar då vi ansåg att det ska inte gå lätt, det ska gå tugnt vara kallt, blött och motigt. När vi gnetat oss igenom chokladpuddingssirapen mot Voxtorp bestämde vi oss att ge oss på masterna, en rejäl backe på grusväg med 15% lutning, vilket i vanliga förhållanden känns i de små benen. Här var första gången idag det kändes bra, det var varmt och skönt. Höll en jämn gas på reglaget och hade det mysigt hela vägen till toppen, vo2 andningen av de andra när de kom upp något efter visade att det börjar hända lite i låren nu. Vilket är skönt!

IMG_1125

Jag var inledningsvis rätt pigg, men det skulle snabbt ändra sig!
Idag hade man mot tidigare pass fått äta lite mer för att kunna hålla upp värmen, för att ha något o göra under alla stopp och för att inte vägga allt för tidigt. De andra började så sakteliga vilja åka hemåt då de ett tag endast ville köra 2 timmar, de fick ihop lite mer så jag slapp köra mer än hälften själv. När de vek hemåt och jag bortåt så hade jag knappa 1½ timmen på mig att bli trött, tom och änglsig!
Efter knappa 30minuter när jag precis hade 1 timme kvar körde jag emot en vägg som var så stor att jag nästan ville kliva av cykeln. Det är inte sant, inte nog med att en timme är länge när man är tom, det är svårt att reparera en härdsmälta. Lite dextrosol och fick rulla utför Frylebacken gjorde att jag iallafall fick runt benen med fortsatt tunnelseende hela vägen mot Hörle, inga hastighetsrekord jag gjorde här. Det ända glädjande var att tiden gick, att jag slapp möta några andra cyklister då vädret var minst sagt fostrande.

Hade sparat det göttesta till sist, motvind!  Detta på den berömda Hörlevägen, där även Hörlemilen körs. 5 kilometer till stadsgränsen, det är inte så långt när man är pigg, nu hade alla cyklister i regionen förnedrat mig på sträckan för nu handlade det om överlevnad, att inte välta. Insåg att när jag närmade mig stadsgränsen, JAG MÅSTE SKARVA, det här räcker inte tidsmässigt. Det var med gråten i halsen jag tog mig upp för Torp backen, med en hand på styret och den andra i ett tappert försök att få fram några dextrosol tabletter igen. Det var skrattretande tomt i benen!

Jag fick för mig att styra skutan in mot en klassisk intervallbacke, där även Värnamo GP har körts utför på 90 talet, oj oj här kändes det faktiskt helt okej så jag tryckte på hela vägen upp. Vet inte vad som hände, den där magiska hemlängtan hade smällt in. Fick för mig att extraskarva samma tur som på morgonen höll bra tryck genom hela stan, hela vägen hem.
Kom in i duschen och senare också lite mat. Vilket jag har lärt mig sedan tidigare att man ALLTID ska ha färdig mat hemma när man kommer hem från träningen, då det där med karaktär och funktionell matlagning inte fungerar när man är tom och trött. Men kan endast hantera det mekaniska, tugga och svälja för att sedan somna in i soffan en stund.

IMG_1126
Jag kan det här med att bli trött, den nya trenden är att lägga ut en Instagramväggie, ett självporträtt när man är helväggad, helst utan att ens ha hunnit stänga ytterdörren.
Nästa vecka blir det duckface Edition!

En lång version av en ännu längre runda som idag hör och häpna handlade om misär, jag själv tror på att distans är träning, man ska bli trött, man ska gå tom och tömma benen. Jag fikar i princip aldrig på passen när jag tränar, men jag fikar när jag är klar med mitt fina mål för dagen, senare har jag skippat fikat helt ev tar en kopp kaffe på stan i vanliga kläder vilket är lite trevligare än o sitta där dödstrött som spöket Laban och lukta illa i blöta cykelkläder.